Min mamma säger: - Borde det inte va nästa generation som tar över festliga familje arrangemang när de äldre blir gamla…?
Jo, visst borde de va så, om jag hade haft den där egna familjen, så hade det säkerligen vat en självklarhet att jag höll i dessa festligheter, men jag har inte ens platser till alla att sitta o äta på 
När det gäller både konflikter o jobbiga beslut jag måste ta, så skjuter jag gärna det framåt i tiden. Tycker de är så jobbigt, o det gör väl alla, men jag tycker inte om den sidan hos mej. Känner att jag alltid gjort det, o det är tid att ändra på det nu!
Nära & Kära, eller hur kallar man det? Har upptäckt sidor hos min bror som jag inte visste fanns. Konstigt när vi ändå är vuxna, o borde känna varann… Eller… Han har sårat mej rejält, o det kommer nog ta tid att bygga upp vår relation igen Har gråtit många tårar ikväll, trodde ändå att man visste vart man hade sin familj, men tom där visar det sig att jag blir besviken.
Som jag känner just nu, vet jag inte om jag överhuvudtaget orkar bry mej om någon, snart. Jag är alltid omtänksam o ställer upp för andra, men ändå så får jag bara skit tillbaka. VARFÖR?!
Träffade av en slump en gammal bekant igår kväll. Vi började prata gamla minnen, o då slog det mej att det kändes som om det var i ett tidigare liv, som allt de där hänt. En lustig känsla som ja aldrig tidigare känt… Visst har jag uselt minne, o ofta kommer jag inte ens ihåg mycket av de som hänt tidigare, men nu kändes det som det var en annan person som vat med om det vi pratade om. Inte som om det inte var jag, utan som om det var en annan jag som upplevt det… Knepigt…
Emellanåt känns det som jag liksom ”blev över”, ingen ville ha mej… Eller egentligen är det inte så att män inte blir intresserade av mej eller så, men efter hand i förhållandet så verkar det som nåt händer?! Och jag förstår inte hur jag överhuvudtaget ska våga att lita på nån man igen… Tyvärr. Känns som jag har blivit väldigt skadad av de senaste två förhållandena jag haft. Ska de va så förbannat svårt att få träffa en man som älskar mej o jag älskar honom, ovillkorligt? Känner även, som jag nämt tidigare, att jag till och med har svårt att lita på vänner o bekanta. Känner liksom som om jag duger när de passar dom, tex när deras män är borta nån dag. Känner mej så extremt ensam
Vem fasiken trodde att jag skulle sitta här utan förhållande o utan barn vid 34 års ålder…. Inte jag iaf…
Idag tänker jag: Vad är meningen me allt detta, egentligen…? Jag börjar verkligen känna mej bitter. Tycker bäst om att vara i min ensamhet, o tycka illa om allt o alla, typ… Orkar inte umgås med mina vänner längre, för det slutar med att jag antingen blir irriterad på dom för nåt dom säger eller gör, eller att jag känner avundsjuka. Trist, men sant Har börjat tänka att alla har någon form av baktanke med allt dom gör eller säger. Och oftast tror jag inte heller att det är med goda avsikter, utan att alla är egoistiska och gör det som är bäst för dom själva! Känner misstankar hela tiden.
Knepigt, o jobbigt att känna så här. Undrar egentligen vad som håller på att hända med mej. Har känt under en period att jag är inne i nån slags utvecklingsfas, men det känns som riktningen är åt fel håll :(
Jag vill ha ”min” man o mysa med nu i sommar värmen
Vet inte om de e för att ja känner mej lite tryggare i mej själv, eller om det är det i kombination med bra chefer, för jag känner mej lugn, trygg och avkopplad på mitt nya jobb, vilket gör mej enorm glad 
Behöver inte känna hela tiden att jag måste va på min ”vakt” o vara till lags, utan jag är som jag är.
Jag gör verkligen mitt bästa, o är inte det tillräckligt, så finns det inte mer att göra…
Har kommit på att jag trivs väldigt bra i min ensamhet just nu. Kan tom tycka det är lite ”jobbigt” när folk ringer på kvällarna, då ja bara vill va ifred…
